Foto: Marie Hansson


Foto: Christina Magnusson


Foto: Marie Hansson

« Tillbaka

Mobiltelefonstrul och agility-SM

På natten till torsdagen, då resan upp till Stockholm och agility-SM skulle ske, kom jag på att jag aldrig fått SIM-kortet till mitt nya mobilabonnemang. Jag låg sömnlös en del över det. På morgonen kollade jag och det stämde att jag blir påkopplad på Tele2 under natten. Jag hade i god tid sagt upp avtalet med Tre för att få ett otroligt mycket billigare alternativ i fortsättningen. Jag började med att ringa Tele2, som sa att jag kunde skaffa ett SIM-kort från butik och sedan ringa dem och då skulle de koppla in mig. Jag köade länge hos El-Giganten för att få hjälp, fick till slut gå före en annan kund, och fick ett gratis SIM-kort av dem. Skyndade hem och slutförde projektet genom ett par samtal till Tele2 för att få grepp om koder mm, de lovade att allt skulle fungera om en stund. Jag packade bilen och for iväg. Inte under hela bilresan upp började mobilen fungera. Jag kunde förstås inte använda telefonen och det var otroligt frustrerande och handikappande!

Väl framme hos mina föräldrar, var i princip det första jag sa: ”Jag måste få låna en telefon och ringa Tele2”! Vid samtal med dem, vidhöll den supportpersonen vad som tidigare sagts, det tar max 24 timmar att bli aktiverad. Allt såg normalt ut.

Nästa morgon var det svinkallt och ruggigt (jag kom ju från shorts- och linneväder) och min telefon fungerade fortfarande INTE. Jag åkte till veterinärbesiktningen och det regnade. Lite bättre information hade önskats, men allt fungerade ändå. Efteråt hade 24-timmars gränsen överskridits, men telefonen fungerade i alla fall inte.

Jag hade fått låna min mammas mobil och ringde och ringde föräldrarna och sa att jag skulle åka till El-Giganten på väg tillbaka till dem. Där träffade jag en ung säljare som skulle försöka hjälpa mig. Han tyckte jag skulle satsa på ett nytt samtal till Tele2, för ibland kunde man bli uppflyttad i kön, om problemet var många som skulle bli aktiverade. Satte mig i bilen och ringde. Supporten sa nu att mitt nummer var aktiverat, så det borde fungera. Om det inte gjorde det, kanske det var telefonens fel. Kunde den vara operatörslåst?

Jag ringde Martin på jobbet, som försökte ge mig råd. Han tyckte att jag borde ringa Tre och kolla vad de sa om min telefon. Jag ringde, men tappade min plats i telefonkön när mammas telefon lade av. Ringde numret som kom upp och konstaterade att hon hade kontantkort som inte laddats. Hon har ingen som helst koll på det här med mobiltelefoner, ska tilläggas. Jag kände mig ganska eländig, när jag än en gång gick in på El-Giganten för att försöka få tag i samma säljare och fråga honom vad jag skulle göra. Skulle jag bli tvungen att åka en halvtimme tur och retur till föräldrarna för att ringa och kolla med Tre? Nejdå, säljaren sa vad som gällde. Han sa att de flesta operatörer binder sina telefoner. Det kostar 350 kr och det tar en vecka när man får skicka in sin telefon, för att få den obunden. Vad??? Varför hade de aldrig sagt det? Jag hade fått telefonen för förmånligt pris när jag tog abonnemanget hos dem. Vid uppsägningen borde de väl informerat om att när bindningstiden var slut, var också telefonen förbrukad, om jag inte var intresserad av alternativet att ”låsa upp” telefonen mot pengar och tid.

Jag bestämde mig snabbt, jag köper en ny. Jag ville absolut ha en telefon under de kommande dagarna och jag kunde över huvud taget inte tänka mig att vara utan en telefon en vecka, eftersom jag ju inte använder mig av fast abonnemang utan bara har mobilen som min kontaktväg. Jag är i och för sig nöjd med den enkla och läckra, Sony Ericsson, som jag köpte på plats. Den är modernare och har en del bekväma förändringar jämfört med den förra versionen, men den är fortfarande enkel och praktisk för mina simpla behov. I svårt val om färg, för det fanns ett rosa alternativ, valde jag silver med turkos knapp.

På eftermiddagen fick jag tag i min kompis Barbro, som jag skulle få låna tälttak av, och jag kunde komma i lite mer agilitystämning efter samtalet med henne. Sedan åkte jag till en välsorterad tygaffär i Märsta, som mina föräldrar pratat om, och hittade ett turkost sidentyg som blir läckert som scarfar till Zoe och Fiona, när de så småningom ska tävla Freestyle! Sedan for jag iväg till en påtvingad invigning, som aldrig framgått av PM, där man var tvungen att närvara för att få sin påse med nummerlappar och rätt värdelösa reklamprylar. (Var jag bortskämd och dryg nu? Men kopplen var breda med hakar för 40-kilos hundar och foderprovpåsarna är faktiskt inte mina hundar intresserade av.)

På kvällen gick jag en långpromenad med min 17-åriga systerdotter Molly och fick chansen att komma ikapp på vad som händer i hennes liv. Det var läggdags tidigt då min alarm på mobilen var satt till kl 5 på morgonen.

Jag var på plats på tävlingen vid 6.20 och kunde packa in burar och saker i Barbros tält. Ett par timmar därefter blev jag bortkörd från parkeringen längs gatan, för att de ville att vi tävlande skulle stå hundratals meter upp i skogen, längs vägar där. Lydig som jag är, flyttade jag bilen. Men ett tag senare var det ännu fler bilar som stod, där jag stått, och de fick stå kvar. Det var en av de saker jag retade mig på. Jag förstod aldrig varför de tävlande skulle ha så infernaliskt lång sträcka mellan sin parkering och tälten. Med all packning och många gånger behov av tillgång till bilen, för att inte behöva släpa med sig ALLT ifall att, så är det väl viktigare att de tävlande får står nära, istället för att publiken gör det?

Vår lagtävling var först på morgonen. Första start var vid 7.20-tiden. Vi startade som lag 11. Det gick i storts ett rätt bra. Jag blev överraskad på en punkt med Zoe, där jag tänkt göra framförbyte och kände att jag aldrig hinner. Då hade jag riktat henne mot en tunnel som lett till disk. Jag svängde av mot höger, men var då inställd på att göra bakombyte när hon gick upp på A-et. Tyvärr blev hon störd av mitt kroppsspråk och var tveksam över till att gå upp på A-et, när hon såg att jag bromsade och siktade på sidan av hindret. Hon kan inte ha varit mer än en hårsmån från att fått en vägran. Men resten gick bra i mål och hon hade ordentligt med marginal till referenstiden, så det blev ett felfritt lopp. Maja tjuvstartade, gjorde ett ”running” kontaktfält till Evas förtvivlan och stack sedan åt fel håll efter ett hopphinder, straxt därefter förlorade Eva kontrollen och Maja stack rakt fram och tog fel hinder. Attans, vi behöver som alltid Majas felfria lopp för att ge laget en vinstchans. Idun missade kontaktfältet på balansen och fick alltså fem fel med sig. Sedan hängde allt på Fiona. I en tvär sväng rev hon ett hinder, sådant som hon gör ibland, men hon höll en hög fart generellt och verkade mycket motiverad. När hon kom till slalomen rusade hon på i ovanligt snabbt tempo och jag höll mig straxt bakom, som är den säkraste positionen då. Men hon hoppade över sista porten och rusade vidare, jag blev alldeles ställd, mina ögon såg det, men min hjärna kunde inte reagera innan Fiona rusat in i tunneln rakt fram. Laget var därmed diskat. I efterskott har jag förstått att med Fionas 10 fel och eventuella tidsfel av att behöva ta om slalom, så skulle vi ändå kommit nästan sist bland de lag som tagit sig i mål.

Vädret var jobbigt. Det var omväxlande sol och varmt, då jag hade shorts, och molnigt och blåsigt, då jag frös och fick ta på mig mer kläder. Men det regnade i alla fall inte.

Efter intressant dramatik då Hallandslaget tog ledningen i large, var det small individuellts tur. Banan var en hoppbana, utan några större svårigheter. Ganska normal, kan man säga. Zoe gjorde ett bra lopp, det fanns ingenting jag hade att klaga på. Tyvärr kom hon i mål på 0,46 tidsfel. Närmare fem sekunder efter den snabbaste hunden. Väldigt frustrerande. Hon placerade sig på den blygsamma plats 28 när klassen var avslutad med alla 70 hundar.

Efteråt for jag tillbaka till Rosersberg och familjen. När man gått upp klockan fem finns inte mycket energi att vara kvar till kvällen. Dessutom ville jag ha tid att träffa min syster och hennes familj och samtidigt gå och lägga mig tidigt! Så jag missade två av klasserna, bland annat Large individuellt och Jenny.

Det blev en skön kväll med ljumt väder, så vi kunde sitta ute på Christinas altan och äta tacos och dricka vin. Jag fick träffa alla och det var riktigt kul. Elliot tog ju studenten för en vecka sedan. Kanske börjar han på Chalmers i Göteborg i höst, och då lär jag kunna träffa honom oftare än nu!

Klockan ringde klockan 6 på morgonen och hundarna och jag for iväg på nya äventyr. Klockan 7 började det regna. Vi hann se mediumlaget köra och det sorgliga faktumet att bara ett enda lag tog sig i mål, som också gjort det dagen innan. De vann tävlingen på totalt 35 fel, med inget annat lag på prispallen alltså! Sedan var det dags för small-finalen, det duggregnade mest, så det var rätt OK. Agilitybanan var trevlig, Kenth Svartberg hade gjort den, men den bjöd inte på några jättesvårigheter. Problemet (=det fantastiska) med de svenska small-ekipagen är att det är en bredd på mycket hög klass! Totalt var det 14 hundar i resultatlistan som nollat bägge loppen, när tävlingen var färdig! (Men bara 14 largehundar som öht kommit i mål) Zoe nollade igen, även om det höll på att gå på tok och hon var på väg mot fel tunnelingång, det var ett bakombyte som lurade henne lite, för att jag inte litade på att hinna före henne i ett framförbyte (igen). Hon var 17:e i heatet och hamnade totalt på en 18:e plats med båda loppen inräknade. Inte så tokigt att i alla fall klättra 10 platser från dagen innan. Men ändå sorgligt att vi nuförtiden är så distanserade av ”ungdomarna”.

Det blev förstås en väldigt spännande avslutning av klassen eftersom det var så många riktigt duktiga ekipage som låg i topp. Det slutade med att våra kompisar (och lagkamrater) Eva och Maja vann. Det var deras tredje SM-guld! Men så är de bäst när det gäller – och annars också! Hundarna och jag stannade trots regnet och såg Hallandskillarna vinna lagguld i large och Umeå-Thomas Malteryd vinna guld i medium individuellt. Tyvärr strulade det för Rose-Marie och Mascot som ledde från lördagen.

Sedan åkte vi hem och bastade hos föräldrarna, jag hjälpte pappa att ladda hem FlashPlayer till hans dator (lättare sagt än gjort), och gick en långpromenad med min syster när regnet gett sig på kvällen. I efterhand hörde jag att Jenny och Ina vunnit large-guld! Så kul, det är de väl förtjänta av!

På måndagsmorgonen gjorde jag min gymnastik (precis som på fredagen) på min medtagna yoga-matta och startade efter en långpromenad den långa resan hem. Det var en lättnad och lycka att anlända hem och se vad fint Martin gjort med mina rabatter, där täckande väv och vackra strandstenar nu prydde jorden under blommorna. Terrassens vackra, släta yta med de nya stenarna var också ljuvlig. Att få krypa ihop vid TV:n och titta på ett par favoritprogram, var också vad jag behövde efter några ansträngande dagar! Nu satsar jag på att förbereda artiklar så att jag kan vara extra ledig under juli, när det är leveransdags. Tänk att jag tänker vara mer ledig än någon annan sommar någonsin, med några få små undantag, satsar jag på fyra veckor!

Snart är det midsommar och Martin börjar sin semester och vi ska verkligen njuta på alla sätt och vis. Hoppas ni alla får göra detsamma!

Skrivet den: 2011-06-21
 
« Tillbaka